Barn...

Innan man skaffar egna barn så är det jättesvårt, för att inte säga omöjligt att ens föreställa sig hur det kommer bli. Hur annorlunda ens liv blir.
När man stolt gick höggravid med en kanonkula på magen för första gången, fick man lite råd här och var ifrån att gör si gör så. Man lyssnade med ett halvt öra på dessa kommentarer och tänkte att ja ja, det blir nog bra. Just så behöver det inte bli för mig...
Man tänkte att jag ska bli den absolut bästa mamman någonsin och bara ge massa kärlek och vara duktig och pedagogisk, baka, leka olika roliga lekar, inte skrika åt mitt barn utan förklara lugnt och stilla på ett bra och lätt sätt som ungen förstår.
Ha bestämda regler om vissa saker, typ ha alla leksaker i barnens rum och inte utspridda i hela huset och sen inte rubba på det för att inte förvirra i huvudet på det stackars barnet, och lite såna enkla saker.

Så blev det ju naturligtvis inte. Inte på något sätt!

Vi försöker verkligen att inte hela dagarna tjata tjata tjata och gapa på det största stackars barnet i familjen Ståhl. Men när man är 2½ år så tror man att man får göra precis hur man vill, att det är han som bestämmer. Hur mycket man än ber och ber och tjatar om att "gör inte si, gör inte så", så gör han precis tvärtemot iallafall. Endel saker kan man låtsas som att man inte ser eller bryr sig om, som just det här med att det ligger leksaker preciiiis överallt i huset, eller att ha pyjamas på sig halva dagen istället för kläder. Men när han börjar slå och vara elak mot lillasyster, då är det hög tid att ingripa. Då blir det oftast tyvärr höga röster..

Jag VILL verkligen vara den glada pedagogiska mamman som aldrig gapar och skriker åt mina barn, men jag förstår inte hur det ska gå till!!
Är det någon som undrar vad jag önskar mig i julklapp, födelsedagspresent, mors dag present eller bara en present bara för att - så är det en stor portion med TÅLAMOD jag önskar mig. Bara det, så blir jag nöjd!