Vaknade av en värk på morgonen måndagen den 22 november 2010 runt 4. Somnade om och vaknade strax därefter av ännu en värk. Somnade åter igen och vaknade igen vid halv 5. Hörde att Ola var i hallen och gjorde sig redo för att åka till jobbet. Jag gick upp och sa att jag tror faktiskt det startat nu. Det är ju lite svårt att veta om det skulle fortsätta eller inte. Men vi bestämde iaf att Ola skulle stanna hemma även fast han bara hade en kort tur och skulle vara hemma 9 igen.
Värkarna fortsatte att komma tätt. Mellan 5-10 minuter emellan låg dom på.
Var tvungen att väga mig en sista gång innan bebisen skulle komma ut. Hade faktiskt gått ner från 90 kilo som mest till nu 87,9 kg. Och midjemåttet låg på stadiga 123 cm :)
Bestämde mig för att ta ett varmt bad för att lindra smärtan. Det var riktigt riktigt skönt.
Filip vaknade även han och märkte att något var i görningen. Ola och han åt frukost och busade på rummet. Då och då kom dom in och tittade på mig och undrade hur det var.
Låg och klockade värkarna och helt plötsligt låg någon på hela 2 minuter lång, medan andra låg på minuten och ca 4-5 minuter emellan. Det var med andra ord dags att ringa in till förlossningen för att se så dom hade plats för oss. Det var på väg att bli fullt, så dom rekommenderade att vi kom in på en gång.
Conny kom och hämtade oss och skjussade iväg till sjukhuset.
Värkarna gjorde sjuuukt ont. Kan inte minnas att jag tyckte dom gjorde lika ont sist, men man har väl kanske glömt.
Kom in klockan 10 ungefär och fick ett rum. En barnmorska satte CTG på mig och lyssnade på bebisens hjärta. Allt såg bara fint ut. Hon lämnade rummet och kom inte tillbaka förrän en timme senare av någon anledning. Det var väl mycket att göra antar jag med tanke på att det nästan var fullt.
Då hon kom tillbaka runt 11 så undersökte hon mig och uppskattade att jag var 7 cm öppen. Ännu hade jag inte börjat blöda något eller vattnet gått.
Hon undrade vad jag hade tänkt mig för smärtlindring och jag sa att jag gärna tog lustgas. Så frågade hon om jag ville ta en dusch, vilket jag gärna gjorde. Tog med en pall in och satte mig på medan varmt varmt vatten strålade på magen och axlarna växelvis. Underbart!!
Runt 11.45-11.50 känner jag plötsligt att "nu gick nog banne mig vattnet". Började blöda och det kom ut lite hinnor.
Några minuter senare känner jag att antingen är jag fruktansvärt bajsnödig just nu, eller så är det krystvärkarna som satt igång...Sätter mig på toaletten ifall att liksom, men nej, det är faktiskt krystvärkar.
Ola ringer på barnmorskan.
Hon kommer och både hon och Ola undrar om jag inte ska ta på mig sjukhuset snygga kasslertrosor. Jag säger att det är nog ingen idé. Det är någon som vill ut på riktigt!
Får hjälp in till sängen och jag lyckas med nöd och näppe lägga mig. Ingen förstår nog riktigt hur nära nära det är nu. Barnmorskan säger åt kollegan att hämta en mask till lustgasen, och så ska hon precis sätta en sond på min hand. Inget av det hinns med.
Jag ligger bokstavligt talat och krystar, och hon frågar om det trycker på nedåt. OH JA säger jag och hon tar sig en titt där nere. "Oj OJ då säger hon, nu måste vi nog omprioritera, huvudet är på väg ut". Det är en liten blondin dom tittar ut säger hon...
Två krystvärkar senare, klockan 12.09 är bebisen ute och kommer genast upp på mitt bröst. Börjar genast skrika för full hals och blir avtorkad allt blod på kroppen.
Ligger och bara myser och kommer efter några minuter på att fråga: Öh...vad blev det för något förrästen..? :)
Handdukarna tas bort, och både jag och Ola undrar: VAR ÄR SNOPPEN?? Det fattas en snopp!!!
Vi hade fått en dotter. Vi hade fått en liten Tuva på 3750 gram och 48 cm lång!
Kändes helt sjukt kul när vi i 9 månader har varit övertygade om att det var en kille i magen.
Moderkakan lossnade snabbt efter att Tuva kommit ut. Så inom 5-10 minuter var även den ute. Ola fick klippa navelsträngen, vilket han tydligen hade haft lite problem med...haha....var lite segt tydligen.
Snart säger barnmorskan att jag inte slutar blöda av någon anledning. Jag blir tvungen att åka på operation. Rummet fylldes med folk snabbt som attan och jag får flytta över till en säng med hjul. Åker med hissen en våning upp och jag blir snabbt avplockad alla mina örhängen och armband....utom det ena armbandet som vi verkligen inte kunde få upp låset på.
Ola och Tuva är med upp, men dom får inte följa med in.
I operationsrummet är det säkert 7-10 personer i gröna rockar som alla säkert hade viktiga uppgifter att fylla. Får hjälp att flytta över till operationsbordet där jag får lägga benen som i en gynstol, fast benen spänns fast.
Någon frågar om jag är allergisk mot något. En annan om jag blivit sövd innan. En tredje sätter äntligen en sond i handen på mig. Sticker fel först och får göra om det. Sen får jag en mask över ansiktet med syre och straxt därefter säger dom att nu kommer du snart att somna. Minns ungefär 2 andtag till innan allt är borta.
Operationen pågår mellan 13-13.15.
Klockan 14 vaknar jag upp på uppvaket med syre i näsan. Får veta att det var ett kärl inne i mig som brustit. Hade totalt förlorat ca 2,5 liter blod.
Blir kvar på uppvaket ända fram till kl 16. Dom håller hela tiden koll på mig och kollar massa värden som jag inte fatta något av. :)
Äntligt får jag träffa Ola och Tuva igen, 4 timmar efter hennes födsel. Ögonen fylls med tårar...så fruktansvärt känsloladdat! Helt sjukt..
Rum 10 på BB blir vårt hem de kommande 2 dygnen.
